Att spela hickorygolf är som en livsstil, som bygger på spelets gamla värdegrunder med bl a. snabbt spel, fair play, gemenskap och klubbkänsla – att lira, ha kul och umgås under mycket trivsamma former. Hickoryklubbor har en helt annan känsla än moderna massproducerade högteknologiska klubbor, både vad man känner i händerna och vad som sitter djupare i klubbans själ.
Det finns både autentiska hickories och nyproducerade replikas. I våra golfhistoriska tävlingar så spelar vi med autentiska golfklubbor från golfens "gyllene era" ca 1900-1935. Här får vi chans att både upptäcka och uppleva golfhistorien på riktigt. Varje klubba är unik, tillverkad för hand och oftast med fina stämplar som kan hjälpa till för att få fram en spännande och unik historik. Varje klubba är en egen "individ" som man måste lära känna och hantera. Kompletta set var inte så vanligt under den här tiden utan man matchade oftast enkilda klubbor med varandra.
Hickoryklubborna har skaft av träslaget hickory. Hickory är ett hårt och elastiskt träslag (valnöt) som också används flitigt för skaft till yxor, hammare, trumpinnar mm. Det förekommer även klubbor med skaft av ask eller bambu.
Visst, det är svårare med hickories än spel med moderna klubbor, men känslan är så mycket häftigare. Belöningen för varje lyckat slag, eller taktiskt beslut, är svårt att beskriva, det måste upplevas. Alla element i golfen blir så mycket tydligare och det gör spelet spännande och mer underhållande.
Några utmaningar med att spela med hickories
Skaften är tyngre och har mycket sämre vridstyvhet. Klubborna måste svingas lite lugnare med fokus på rätt tempo. Det är nästan som man väntar in klubbhuvudet i träffen.
Klubborna är mycket mer oförlåtande, t.o.m puttern har väldigt liten sweet spot. Mer fokus på att träffa bollen rätt på klubbladet (det lugnare tempot hjälper till här!).
Bollen får mindre backspin. Det strategiska spelet blir viktigare, t.ex. att hitta rätt inspelsvinklar för att har tillräckligt med green att jobba med.
Bollen har kortare och flackare bollbana. Även här är det taktiska spelet viktigt, planering av spelet för att tilllåta bollen att rulla längre, både vid långa slag och inspel.
Ruff och bunkrar är mycket svårt.Undvik hinder! Även semi ruff blir märkbart svårare.
Här följer en sammanställning av de vanligaste klubbtyperna du stöter på när du samlar och spelar hickorygolf. Klicka för att läsa mer.
Driver
Drivers finns i en uppsjö av former. De varierar oftast mellan 42 och 44 tum i längd och loft mellan 7 och 13 grader. Formen på klubbhuvudet kan vara allt från små klubbhuvuden som en modern trä 5:a till storlek stora som de största metal woods på marknaden idag. Stora klubbhuvuden med en djup slagyta är oftast av amerikanskt fabrikat, t ex Wilson. Mellanstora klubbhuvuden är i princip samma som MacGregors träklubbor från 1950 och 60 och är de mest spelbara klubborna.
Brassie
Brassien var en arbetshäst i alla set. Klubban har fått sitt namn eftersom den vanligtvis hade en metallplatta i botten (vanligtvis mässing, ”Brass”). Klubban var tänkt att kunna slås utan peg och fick därför extra skydd av metallplattan. Brassien användes också från tee där den gav spelaren mer kontroll och precision med minimal förlust av längd. Det är normalt att det inte står Brassie på klubban, så klubbor med ca 12-17 graders loft och metallplatta refereras som en Brassie. Klubbtypen tillverkades i en uppsjö utföranden och för olika användningsområden. En variant är Driving Brassie som ofta hade ett ganska stort klubbhuvud och skaft lika långt som en driver. Att slå bollen från gräs med en sådan kan vara väldigt utmanande! Eftersom skaften vanligtvis var mycket bastanta, gör de till fina Driving-klubbor och bör stå upp för mycket användning.
Spoon, Spoon Brassie eller Brassie Spoon
Wooden Cleek kan liknas med något som trä 4 till trä 6 (ca 18-25 grader) och har en skaftlängd på ca 40 till 42 tum. Klubborna är väldigt svåra att hitta och det är sällsynt med ett skick som är tillräckligt bra för att kunna spela med.
Bulldog
Bulldog är en fairwayträklubba som är väldigt svår att hitta. En bra klubba för svåra lägen. Klubban har ett kompakt huvud med en mycket rundad sula och loft mellan 18 och 24 grader. Klubbhuvudet är bara ca 2 ggr så stor som en golfboll och den är mycket bra för att slå från väldigt dåliga lägen. Bulldogs är sällan i spelbart skick, men kan vara en utomordentlig trubbel-klubba för ditt play-set.
Baffy, Brassie Iron och Wooden Iron
Baffy är väldigt likt en Bulldog men är mycket större och användes troligtvis för att slå från väldigt dåliga lägen. Brassie Iron och Wooden Iron är som namnen säger fairwayträklubbor motsvarande Mid Iron. Detta är väldigt sällsynta klubbor och ska nog inte användas för spel om de införskaffas.
Cleek
Namnet Cleek beskriver den speciella klubbhuvudformen som har ett låg träffyta och väldigt lite konisk form från häl till tå. Den vanligaste formen av de olika typer som finns är Driving Cleek, som har ett lite klubbhuvud med ca 19 graders loft och ett skaft på ca 40 tum. Andra typer som finns är Light Cleek, Lofting Cleek (Jigger), Sammy (Mongrel) och Lofter. Cleeken introducerades in mitten av 1800-talet och var vanlig till ca 1910 då spelarna fann Drivinf Iron och Driving Mashie enklare att slå. Till slut var det nästan uteslutande duktiga spelare som använde klubban.
Driving Iron
Som namnet beskriver så användes klubban för att slå från tee, men den användes även från fairway. Klubbhuvudet är vanligtvis formen som en Iron men kan också hittas med en tå som är lika hög som en Mashie. Dessa hög-tåade varianter verkar ha använts som en specialklubba ”ovan” 1 Iron. Driving Irons utvecklades som ett alternativ till den mer svårslagna Cleeken någonstans runt 1900-talets början.
1-Iron
Klubban började användas någonstans runt 1920 och var troligtvis avsedd som ersättare för Drivning Iron, men de flesta klubbleverantörerna fortsatte att erbjuda Driving Iron som en tilläggsklubba efter uppkomsten av ”klubbset”. Den grundläggande huvudformen skiljer sig inte så mycket mellan tillverkarna utan det är mest variation i vikt och loft.
Driving Mashie
Denna mycket bastant skaftade klubba är en precisions klubba från tee och för längre ”aggressiva” slag från fairway. Klubban har fått sitt namn från det Mashieformade klubbhuvudet. Det korta klubbhuvudet med en uttalad avsmalning utåt vid tån, tillsammans med den låga loften, möjliggör för den bättre spelarför att få bollen ur lägen som längre klubbor inte kunde komma ur. I allmänhet är dessa klubbar har en ganska tjock skaft för att tillgodose denna användning.
Push Iron
Den här klubban utvecklades för ett specifikt golfslag – The Push Shot. Slaget är lite annorlunda än vad namnet säger. Om slaget utförs rätt så får man ett slag med mycket back-spin för mer bite på green. Slagets höjd är väldigt låg och var i första hand tänkt slås i medvind. Det är ett väldigt svårt slag som bara de bästa spelarna klarade av. Det var Harry Wardon som gjorde slaget populärt. Klubban fungerar ganska bra även med en standardsving, men kom ihåg att detta är en klubba för samling och bör inte användas för spel. Om klubban sätts i ett set som en normal klubba så passar den mellan Driving Iron och Mid Iron.
Sammy
Denna specialklubba var designad för att uppfylla de duktiga spelarnas önskemål. Den passar in mellan Driving Iron och Mid Iron baserad på loft och längd. Klubbhuvudet är format som en Cleek och har ofta rundad baksida och ett skaft som en Driving Iron. Klubban kan slå bollen lika högt som en Mid Iron och nästan lika långt som en Driving Iron. Den låga tyngdpunkten i klubbhuvudet ger än högre bollbana än motsvarande klubba med annan form på klubbhuvudet. Det är en ovanlig klubba och är troligtvis mer samlingsbar än spelbar. Men i rätt hände så är det en perfekt klubba att bygga ett spelset runt.
2-Iron
2 Iron ”Uppfanns” i början av 1920-talet. Klubban var designad för att ersätta Mid-Iron som ”nummer”-klubba, men vanligtvis så var den något mindre loftat och slog längre än en Mid-Iron. Den var troligtvis den andra järnklubban för duktiga spelare och den första för de som föredrog loftade träklubbor istället för långa järn. Klubbhuvudet form ser ut att vara väldigt lika från klubba till klubba.
Mid-Iron
Detta var en av de första järnklubborna att välja i byggandet av ett spelset under början 1900-talet. Användningen av namnet går tillbaka till 1890-talet. Det är en järnklubba för medium långa slag. Den användes för en typ av slag som krävde en lägre bana med rull. Ett antal tidiga instruktionsböcker rekommenderar att börja med denna klubba när den först lära sig att spela spelet. Det är viktigt att hitta ett väl fungerande exempel av denna klubba när du börjar spela banor över 5 800 meter i längd.
Mashie Iron
Den här klubban har vanligtvis samma specifikation som en Mid-Iron. Före 1930 var den troligtvis använd vid situationer där det Mashie-formade huvudet var bättre lämpat. Klubban var ibland ett komplement till numrerade set som en nytto-klubba under senare 20 och 30-talet. Detta var klubban som Bobby Jones använde vid sitt berömda slag ur fairwaybunkern för att vina British Open 1926.
Approaching Cleek
Klubban uppkom på 1890-talet och dess namn beskriver klubban väldigt bra. Den är utformad för att göra i spel mot green. De flesta av dessa klubbor är gjorda med s k musselback. Approching cleeks är kraftfulla klubbor och de har en suverän känsla i slagen på grund av den ökade vikten bakom sweet-spot kombinerat med mussulback-formen. För den bättre spelaren med en konsekvent sving så är detta en mycket bra klubba, men för den mindre erfarna spelaren så kan den vara lite för svår att hantera.
Iron
På 1800-talet så används klubban till medium långa inspel. De flesta 1900-tals klubborna med skåror som har ”Iron” stämplat på klubbhuvudet går ungefär att jämföra med Mid-Iron men med något mer loft. Den vekar även ha används som klubba mellan Mashie och Mid-Iron. Det finns noterat om spelare som haft både en Iron och en Mid-Iron i bagen.
Mongrel Mashie
En specialklubba som designades för att passa in mellan Mashie och Mid-Iron. Mongrel var synonymt med ”freak” för att beskriva specialklubbor, men exempel visar att det varit en ”betweener club”. Klubbhuvudets form är väldigt lik Iron och den har väldigt lite drag kvar från Mashien. Klubban presterar väldigt lika en 3 Iron och skulle kuna vara dess föregångare.
3-Iron
Den tredje klubban i numrerade set. Den passar in med loft och slaglängd mellan Mid-Iron och Mashie. Detta är en klubba som troligtvis används mycket då de flesta spelare hamnar så den passar bra i längd för inspel mot green.
Jigger (Lofting Cleek)
Klubban uppfanns strax innan 1900-talet och utgick från en Cleek med klubbhuvudet lutat bakåt för inspel som gav en längre carry. Klubban tänktes fylla glappet mellan Mid-Iron och Mashien vid fulla slag men den var även mycket användbar vid pitchar och chippar. Ofta kortades klubblängden av något för att de var lite för svåra att slå med full sving. Klubbans grunda huvud gör den svårslagen för de mer orutinerade spelarna, samtidigt som den ofta är de duktiga spelarnas favorit.
2 Mashie
Detta är en klubba tänkt som den ”andra” Mashien som en spelare la till i bagen för att ge ett alternativ eller för att fylla gapet mellan den ”första” Mashien och Mid-Iron. Klubban var också en reserv ifall den första skulle gå sönder. 2 Mashie är en sällsynt klubba som dokumenteras passa in perfket mellan Mshie och Mid-Iron vad gäller loft och skaftlängd. Spelare med två Mashie hade ofta en av dom som favorit för halvsvingar och pitchslag.
4-Iron
Klubban uppfanns för att fylla glappet mellan 3-Iron och Mashie. Ibland användes den även som ett alternativ till Mashien. Originalset som har båda visar att de hade samma loft och längd och man kan anta att de hade olika karaktär och slagmöjligheter. Skillnaden var formen på klubbhuvudet och en 4-Iron var nästan alltid lättare.
Mashie
Klubban uppfanns på 1880-talet och skapade troligtvis ”järnklubbe”-revolutionen. Huvudformen är kortare och djupare än en Cleek eller ett ”Iron” och har en mer konisk form från häl till tå. Detta ger den dess yxlik form. Mashie var den mest använda järnklubban i bagen och användes till allt från sin maxlängd till korta inspel och chippar. Många spelare hade två Mashies i bagen, antingen en som reserv ifall den första skulle gå sönder eller som alternativ med annan spelkaraktär.
Spade Mashie
Den här klubban är lätt att identifiera genom sitt förstorade klubbhuvud. Klubban är som en Mashie med större klubbhuvud och ökad loft. Genom klubbans design gör den sig till rätta i fluffiga lägen där man ej vill slå under bollen av misstag. Spade Mashien fyller också glappet mellan Mashie och Mashie Niblick. Spade Mashien kan vara en ganska svår klubba att använda. Det lättare klubbhuvudet (för att kompensera dess storlek) gör den svårare att kontrollera.
Mashie Niblick
En väl loftad klubba som var tänkt att passa i mellan Mashie och Niblick. Klubban passar utmärkt för pitchar, chippar och högre inspel. Som de flesta klubbor från hickory-eran så finns den i ett brett urval ab former och storlekar. Den mest populära formen är den äggformade.
Benny
En typ av Mashie Niblick som utvecklades av Ben Sayers, North Berwick. Den har en distinkt huvudform som är väldigt likt en Mashie Niblick men med loft som är närmare en Spade Mashie. Klubban kan användas som ett alternativ till Spade Mashien för att fylla gapet mellan klubborna. Klubbhuvudets måttliga storlek gör klubban mer lättslagen än Spade Mashie. Det är också en sällsynt klubba men väl värd att hitta för ett spel-set.
Niblick
Den mest loftade klubban i hickory-eran. Den kan närmast jämföras med en sand-wedge. Precis som sand-wedgen så var den designad för att användas för bunkerslag, lobbslag och för att få ut bollen från andra svåra lägen. Klubban går att hitta med stor variation på loft, motsvarande allt från pitching wedge till lob wedge. Klubban erbjöds även i en rad olika stilar och storlekar, från klubbhuvuden bara något större än bollen till ”Giant” och ”Mammoth”-niblicks som hade en diameter på 8 tum.
Putter
Detta är en av få klubbor vars namn och syfte fortfarande används. Putters finns i stor variation av former och stilar. Detta har varit, och fortfarande är, den klubban det har experimenterats mest med.